Fyfaaaan
Fick en väldigt jobbig insikt och ville bara ge upp. Sagt och gjort. Jag svalde tabletter, satte mig på järnvägen, blundade hårt och hoppades att smärtan snart skulle ta slut. Att allt elände bara skulle försvinna. Det var mörkt och jag hade mörka kläder. Trodde att ingen såg mig. Tittar på klockan. 1 minut till avgång. Jag är lugn. Alldeles för lugn. Rädd men bestämd -
jag orkar inte mer nu.
En man kommer springandes och skriker. Han tar tag i min arm och drar bort mig från spåret. Där någonstans börjar jag känna igen (stänger av mina känslor när det blir för jobbigt). I panik springer jag hem med tårar som sprutar åt alla håll. Får ett telefonsamtal om att polisen kommer vilken sekund som helst för att föra tillbaka mig till avdelningen och någon minut efter det knackar dom på dörren.
Polisen frågar vad jag tagit då de ser att jag är påverkad på något. Sluddrar i bilen vilket resulterar i blåljus och ilfart till sjukhuset. Läkaren kontaktade giftcentralen men under tiden piggnade jag till (fysiskt) igen.
Kommer på att jag har fem tabletter kvar. Lämnar dessa till personalen som då får ett utbrott. Skriker och har sig. Tvingar mig att klä av mig naken inför dom så dom ser att jag inte har fler tabletter. Jag sa att OM jag nu hade velat ta fler så hade jag väl för f-n inte gått raka vägen och lämnat ifrån mig dom andra.
Blir så arg på sånt där! När ärlighet blir till bestraffning. Om jag ska få ut något av att vara på sjukhuset måste jag vara 100 procent ärlig med hur jag mår och öppen med saker. Men när jag säger hur jag mår blir det straff. När jag är ärlig och berättar att "jag har fem till tabletter" så blir det en scen och ett jäkla liv istället för ett "Bra att du lämnade in dom". Varför inte ömsesidig respekt liksom. Ge och ta. När jag verkligen försöker allt jag kan med att vara ärlig för att få hjälp så vill jag ha hjälp tillbaka. Om personalen vill att vi patienter ska lita på dom och vara ärliga så MÅSTE personalen lära sig att hantera dessa situationer.
Det som hände nu var att jag blev ledsen, så ledsen som jag ytterst sällan blir. Som sagt, jag brukar kunna stäng av innan det blir så. Nu satt jag bara och grät och grät. Tillslut ringde jag min stödperson som på något sätt lyckades få mig lugn.
Nu är jag tom. Helt jävla tom. Besviken på mig själv och less på det mesta. Matt. En natts sömn nu så får det bli nya tag imorgon. Jag lever i alla fall. Jag lever och imorgon fyller min lillebror 11 år och jag kommer kunna ringa och gratta honom eftersom jag är vid liv - det gör mig glad och tacksam.
Om jag inte vill leva för mig, så ska jag leva för andra. Jag ska göra allt jag kan för att bättra mig och bli en bättre människa. Göra mitt yttersta för att mina nära får det bra.