Inga vanliga dagar
Hur mår ni idag - egentligen? Jag är trött. Igår var det fullt upp hela dagen. Pratade med psykologen i två timmar på förmiddagen. På promenaden vid 14.30 kom en annan patient fram till mig med ett brev med orden "Läs detta om du vill". Jag lägger ner det i fickan och börjar gå in mot stan då jag får gå själv en timme om dagen nu. Efter några sekunder hör jag hur personalen skriker efter patienten "Vänta, vänta, neeej, stanna". Vänder mig om och ser hur dom springer efter. Jag tar upp brevet och efter några rader så märks det att det är ett självmordsbrev. Han tackar för att jag har varit hans stöd. Han skriver att jag har varit väldigt bra att prata med och att han tycker om mig, men om inte jag vill fortsätta leva med honom så ser han ingen mening med livet. Jag springer tillbaka till avdelningen det fortaste jag kan. Ger brevet till personalen som börjar fråga hundra frågor medan resterande delen av personalen springer ut för att leta.
Min egen utegång ställs in och istället får jag sitta med psykologen och personal som gång på gång säger "Det är inte ditt fel, det är inte ditt fel". Men, det kändes som mitt fel eftersom han förra vecka kom in och tackade mig och berättade att han hade så mycket känslor för mig. Då drog jag mig tillbaka och kände mig obekväm. Jag har ju ingen aning om varför han sitter här inne på psyket, egentigen. Och efter det att jag drog mig tillbaka så försämrades hans mående och tillslut valde han att begå ett självmordsförsök. Det känns inte ok.
Sen tillslut kommer personalen och berättar att han återigen finns på avdelningen. Jag får hjälp med att fundera ut om jag vill prata med honom. Jag väljer att inte göra det då jag inte har något att säga. På kvällen tänkte jag gå och berätta att jag är glad över att han lever men så långt hinner jag inte. Utanför dörren till korridoren hör jag bråk och skrik, någon som gråter hysteriskt. Det är han. Personalen gör allt för att lugna honom men då rusar han fram till mig, tar tag i mina axlar och säger "Förlåt men jag måste, förlåt men jag måste berätta att jag älskar dig snälla var med mig". Som en jävligt dålig romantisk film. Jag får panik och går in till mig. Han förs bort med personal.
Sedan dess har jag inte sett honom men jag tror att han skulle få byta avdelning. Personalen hörde vad han sa och det är inte acceptabelt på avdelningen.
Som tur var kom mina mostrar på besök där i mellan så dagen blev bra ändå! Nu väntar jag på besök från behandlingshemmet och efter det ska jag ut på promenad. Ensam, förhoppningsvis. Kram och sköt om er!