Att vara stämplad som psyksjuk
En text jag skrev i höstas, i början av mitt LPT. Idag är jag oerhört tacksam över att den lagen finns. Utan LPT hade inte jag levt idag.
När man är inlagd på en avdelning är man patient. Och en patient är ju sjuk. Varför befinner man sig annars på ett sjukhus? Paradoxen med detta är att sjukdom föder sjukdom. Att bli stämplad som enbart psykiskt sjuk och bli bemött därefter gynnar inte tillfrisknandet. Att bli behandlad som om man vore en mindre vetande brottsling är inte något positivt som gör att känslorna vänder till det bättre. Snarare tvärtom. Och jag undrar vart rätten till självbestämmande över sin egen kropp och sitt eget liv tog vägen den där stunden då läkaren beslutade sig för att skriva LPT?
Slutenvården kan i mångt och mycket jämföras med ett fängelse. En anstalt där de anställda har makten över de intagnas liv. En LPT:ad patient har inte mycket att säga till om. De anställda har lagen på sin sida. Lagen, som för det första inte borde gå under namnet psykiatrisk tvångsvård. Det är allt för ofta ingen vård som bedrivs. Det är förvaring och medicinering. In med människor som mår dåligt och låsa dörren. Ångest? Ta piller. Svårt att sova? Ta piller. Någon att prata med? Det tar öppenvården hand om efter utskrivning. Lagen om psykiatrisk tvångsinlåsning vore ett namn mer förankrat med verkligheten.
"Så länge tvångsvården pågår är patienten ofri vilket betyder att det kan få obehögliga konsekvenser att säga sin mening. Vem vill riskera en förlängning av tvångsvården genom att vara avig? Ett frihetsberövande är ett ingrepp som är svårt att förstå för personer som aldrig riskerat en knackning på dörren, följt av polishämtning."
Till en början fick jag LPT. Gick då med på frivillig vistelse. Men hur frivilligt var det, egentligen?
Jag fick inte gå ut på en hel vecka. Inte ens med personal. Då jag ifrågasatte detta fick jag svaret "Beslut av läkaren". Jag fick dock inte själv prata med läkaren om beslutet. När jag tillslut blev jag arg och sade ifrån kom hoten om nytt LPT och sådär höll det på. Så fort jag hade en åsikt kom hoten. Ska det vara så? Att man inte ens kan vara helt öppen med hur man mår inne på en psykavdelning med rädslan av att bli inlåst ännu lite till?
Tänk dig att du mår så dåligt att du bara vill dö. Personalen frågar hur det är, finns det risk för självskadebeteende? Svarar du då ja på denna fråga resulterar det i ännu längre isolering plus övervak då du inte ens får gå på toaletten själv. Svarar du nej får du i alla fall vara ensam inne på rummet och kan fortare bli utskriven, men blir helt utan hjälp.
Psykiatrer måste se sig själva som hjälpare istället för översittare. Även om grund till LPT finns och det är den enda möjliga vägen handlar det om att vinna patientens förtroende. Patienten och psykiatern skall kunna fungera som ett team som tillsammans jobbar mot samma mål. Om då läkaren från början visar upp en "Här bestämmer jag du har ingenting att säga till om" attityd kommer patienten sätta sig på tvären från början och samarbetet är dömt att misslyckas.
"Jag vet att ni är människor. Ni kan ha dåliga och bra dagar precis som vi. Ni gör så gott ni kan. Men glöm inte bort att även barn vill ha förklaringar. Och vi är inte barn.Vi är vuxna människor som befinner oss här av olika anledningar. Vi är inte mindre vetande. Vi kan förstå en vanlig förklaring. Jag är inte arg, bara ledsen. Det smärtar att vara frihetsberövad."