Felicia Lindell

Herrejösses...imorgon flyttar jag. Till ett behandlingshem i Borlänge. Jag kommer att få en egen lägenhet med tillgång till personal. Hur det känns? Jag är LIVRÄDD. Helt ärligt så är jag rädd för mitt egna liv. Jag vet inte hur jag ska klara av detta. Det känns som ett väldigt stort steg att ta just nu. Mitt LPT kommer i alla fall vara kvar och avdelningen likaså ifall om det behövs. Frågan är bara hur jag ska klara av att be om hjälp när jag får suicidtankar eller när jag vill skada mig själv. . 

 

Samtidigt måste jag ge det en chans, även om jag inte vill. Jag VET att jag AVSKYR stora förändringar. När jag var på min förra avdelning ville jag absolut inte byta. Personalen där var så bra, likaså överiga intagna. Nu är det samma sak här. Jag har liksom hittat min plats. Personalen här är jättebra, jag har mina favoriter som jag alltid kan prata med. Dom känner mig och vet hur jag är när jag fungerar men även hur jag är när jag inte fungerar. Det är jobbigt här inne, det är tråkigt, mycket ångest sitter i väggarna och jag vill hem. Men, jag är trygg här. Det är jag. Jag har fullt förtroende för alla skötare och sjuksköterskor. För läkaren och psykologen. Åå NEJ, nu kom jag på att jag måste byta psykolog. Jag vill inte :(. Det fungerar så bra med hon som jag har nu. 

 

Jag har fått berättat för mig att det är en del av min diagnos, det här med separationsångest och att det är något som jag måste jobba med. För en frisk person så är olika relationer en naturlig del av livet. En frisk person gör ingen stor grej av att läraren byts ut, att psykologen går i pension eller att tränaren flyttar till annan ort. Men för personer med Borderline kan varje separation vara rena rama katastrofen när det kommer till personer som idealiserats. Det är alltså en del av sjukdomen och ofta, men inte alltid, är det dels ett symptom på diagnosen och dels en rädsla för att återigen bli övergiven. Många Borderlinepatienter har blivit övergivna av någon förälder eller närstående som barn vilket sedan lett till en onaturigt stark skräck för separationer senare i livet. 

 

Jag blev ju själv övergiven av min biologiska pappa då han var psykiskt sjuk. Har inget minne av honom och under barndomen hade jag ingen vidare stor saknad efter honom då min lillebrors pappa fanns där för mig...fram tills dess att han och min mamma skilde sig. Helt plötsligt spelade gener en jävla massa roll och nu gråter jag när jag skriver det här. 

Men det är något som jag är väldigt ledsen över. Han hade liksom funnits där i mitt liv sedan jag var två och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig sviken av honom. Eller kanske inte av honom personligen. Jag är ju inte hans barn så jag kan ju inte kräva att han ska se mig som sitt barn men det gör ont att älska en "förälder" som inte älskar en tillbaka. Nu är jag brutalt ärlig här men det är så det är.

 

Jag får försöka tänka tillbaka på minnen istället. Vi har skrattat och vi har bråkat. På sommaren drog vi ut till Norn och tältade. Flera gånger i månaden brukade vi ta bilen och åka ut i Nornskogen för att bara slappna av och tänka. Jag hängde med på repningar. (Lååånga som aaaldrig tog slut). Han följde mig till skolan när jag hade panikångest i årskurs tre. Han lagade världens godaste lasange på fredagar och köpte alltid gott och blandat på lördagar. Vi brukade spela X-box på mornarna innan mamma och lillebror vaknade och titta på Sagan om ringen om kvällarna. 

 

Tyvärr så har jag tagit ut min ilska, eller ledsamhet, när det gäller detta på fel person och det är min mamma. Min älskade mamma som efter så mycket skit från mig fortfarande finns kvar. Jag förtjänar inte att ha henne i mitt liv men hon finns där. Och nu gråter jag igen. 

 

Inlägget blev väldigt rörigt nu men åter till flytten - jag gillar det inte alls. Friheten skrämmer mig.  Om 24 timmar är jag ute i friheten med möjlighet att gå precis vart jag vill när jag vill. Men inte avvika från behandlingshemmet för då kommer polisen och hämtar mig.