Träning inför verkligheten
Idag kom arbetsterapeuten och pratade med mig. Nästa vecka ska jag ev börja slussas ut till ett slags behandlingshem där jag får en egen lägenhet men tillgång till personal som finns dygnet runt i en lägenhet bredvid. Personalen kommer främst ha hand om mina mediciner men kan vara ett stöd i allt från vardagsrutiner till om man vill ha någon att prata med. Jag kommer fortfarande att ha LPT och om jag avviker från lägenheten blir jag efterlyst och förs tillbaka till avdelningen.
Min ordinarie läkare har dock varit på semester den senaste tiden så jag har ingen aning om vad hon tycker om detta. Det är en läkarvikare och soc som har sagt att det är värt ett försök.
Läkarvikarien ville att arbetsterapeuten skulle försöka undersöka om jag skulle klara mig själv i en egen lägenhet genom att titta på när jag lagar mat och städar i köket efteråt. Och jag känner bara...va, seriöst? Jag är psykiskt sjuk men inte dum i huvudet. Hemma brukade jag laga mat flera gånger i veckan ibland och jag är faktiskt ganska bra på det också. Och jag vet hur man städar och jag är till och med bra på det när jag väl gör det. Och när någon står och stirrar på mig när jag arbetar i köket så kommer jag garanterat laga en brakmiddag och städa så att det blir kliniskt rent efteråt. Men detta innebär inte per automatik att alla suicidtankar försvinner eller att jag kommer att klara mig galant i en egen lägenhet...
Ibland förstår jag inte hur personalen tänker här på Säter.