Min värld - del 1
Jag har otroligt svårt för att visa känslor. Att vara öppen och ärlig. Om jag är ledsen inombords visar jag det oftast med ilska utåt. Jag tar ofta ut mina känslor på fel person. Istället för att säga "Snälla hjälp mig, jag behöver dig" så drar jag mig undan och om jag verkligen behöver hjälp så gör jag något självdestruktivt. Meningar som "Puss och kram" eller "Jag älskar dig" har jag jättesvårt för att säga, tyvärr. Om någon säger det till mig i telefonen t.ex så blir svaret "Aa hej då".
Jag har svårt för djupare känslor och ser bara grundkänslorna, dvs glad, ledsen, arg, rädd. Känslor som besvikelse, upprymd och skam har jag svårt att sätta fingret på.
Jag klarar inte av att hantera mina känslor på ett bra sätt. Är jag glad så är jag helt manisk, är jag ledsen så vill jag inte leva mer. Där i mellan kan jag vara totalt avstängd och känslolös, likgiltig. En tomhetskänsla bär jag dock alltid med mig. Jag känner mig alltid tom. Som om någonting saknas.
Jag delar ofta in saker i fack. Det goda och det onda. Det vita och det svarta. Himmel eller helvete.
Jag har svårt för att acceptera ett nej och kan bli så arg att jag tappar kontrollen för något som egentligen inte borde orsaka så starka känslor.
Jag har ofta svårt för kroppskontakt och kan tycka att kramar och annan beröring är jobbigt om det inte sker på mitt initiativ.
Jag gillar inte stora förändringar. Vill att saker och ting ska ske på mitt sätt eller så som det var sagt från början.
Jag fastnar i saker. Fokuserar på ett intresse i taget samtidigt som allt annat rasar samman. Jag kan se samma serie 20 gånger och bara prata om och tänka på den i någon vecka. Sedan får jag för mig att jag ska börja på någon sport och då är det bara det som jag pratar om, googlar på, läser om och tänker på.
Jag har en extrem rädsla för döden samtidigt som jag ibland inte vill annat än att dö.
