Precis så
Blev tipsad om en blogg som jag skummat igenom lite idag. Hon som skriver bloggen har bott på behandligshem i tre år och jag känner igen mig i mycket av det hon skriver. Även om vi skiljer oss åt otroligt mycket så är det detaljer, som för andra kanske uppfattas som ovesentliga, som är lika.
I ett inlägg skriver hon om självmordsförsök och hur kroppen och tankarna reagerar vid dessa tillfällen. Hon skriver om hur hon en gång skickat iväg ett avskedssms till en vän, som sedan blivit oroad och kontaktat polisen. I smset har hon utan eftertanke skrivit att hon sitter på tåget. Rätt som det är, så ropar personalen ut i högtalaren att "Vi har en person ombord som är mycket sjuk. Polis och ambulanspersonal kommer därför gå igenom tåget innan vi kan åka iväg". Hon börjar fundera på vad det kan vara. Har någon fått en hjärtattack? Det hon inte inser, är att det är hon som polisen och ambulanspersonalen letar efter.
Precis så är det. Man är så inne i sitt, hjärnan går på högvarv samtidigt som den är totalt avstängd. Omvärlden känns som en annan planet.
Polisen har fått leta efter mig några gånger. Eller "några gånger" börjar nästan bli en underdrift. En av gångerna var jag vid järnvägen i Falun då det plötsligt börjar dyka upp poliser. Två polisbilar och en sån där stor polisbuss. Jag tänker dock inte på det utan fortsätter gå runt i mina egna tankar då en polis plötsligt tar tag i min arm. "Jag har hittat henne, det är Felicia...känner igen henne sedan innan".
Jag blir förbannad. Varför i helvete ska dom ta mig, vad har jag gjort?
Hur kunde dom ens hitta mig? Inte LPT, inte efterlyst. Inte sagt till någon vart jag var. En timmes permission från avdelningen, inte försenad.
Det jag inte inser då i stunden, är att personer reagerat på mitt märkliga beteende. Vad skulle jag själv ha gjort om jag såg en tjej som sitter och skakar av ångest, går runt på spåret och slår näven i asfalten...?
Man är så inne i sitt att allt annat suddas ut. Man dras mellan en extrem önskan om att få dö och en extrem önskan om att allt bara ska få bli bra. För man vill ju inte dö, man orkar bara inte leva.
"Ska jag dö nu, är det äntligen min tur att dö? Nej, jag kan inte dö nu. Jag måste stanna kvar. För min lillebrors skull. Oj, nu kommer tåget snart. Ska jag stå framför det? Låta allting försvinna? Nej, inte nu. Kanske sen, men inte just nu. Eller?"
