Hur det egentligen är
Igår pratade jag med psykologen i över en timme och för första gången så var jag helt ärlig med hur jag mår. Jag försökte inte dölja något eller få det att låta mindre allvarligt än vad det är.
Jag berättade hur jag känner och vad jag har för tankar. Hur min ångest är, vad jag gör och vad jag har gjort. Jag beskrev min största rädsla just nu. Att bli "galen" på riktigt. Att få en psykos. Jag är rädd för att jag är en tickande bomb som kan explodera när som helst. Rädd att mitt egna jag ska försvinna, att jag tappar kontrollen. Och att jag kommer få byta avdelning till den där de svårast sjuka vårdas.
Denna rädsla har jag hela, hela tiden och faktum är att jag har grund för den också då min pappa hade sjukdomen schizofreni, som är ärftligt och lika vanligt som diabetes.
"Orsakerna till schizofreni är inte helt klarlagda men det handlar uppenbart om ett samspel mellan arv och miljö. Ärftliga faktorer har stor betydelse. Studier av släkter där någon insjuknat i schizofreni visar att en person vars syskon eller förälder har sjukdomen löper tio gånger större risk att själv drabbas."
Men, för att få diagnosen måste man ha haft hallucinationer och det har inte jag. Än.
Psykologen försökte lugna mig med att hon och övrig personal skulle märka ganska så snabbt om jag började insjukna i en psykos och att så inte var fallet. Hon försökte förklara att när man får så pass starka panikattacker som jag får så kan detta leda till så kallade overklighetskänslor och när jag hela tiden går och tänker "Är det nu jag blir galen, är det nu jag blir galen" så ökar paniken och overklighetskänslorna.
I diagnosen Borderline som jag enligt läkaren troligtvis har förekommer ibland något som kallas för depersonalisationssyndrom, och det beskriver mina känslor på pricken:
"Upplevelse av overklighet som rör den egna personen. Personer som uppvisar depersonalisation känner sig främmande inför den egna personen och det egna jaget. Även tankar och de direkta intryck som personen
har av aktuella ting i omvärlden kan upplevas som främmande och drömlika."
har av aktuella ting i omvärlden kan upplevas som främmande och drömlika."
När en person drabbas av depersonalisationssyndrom är det som att hon kan betrakta sig själv utifrån, upplever kroppen och personligheten som främmande och att personens egna handlingar sker per automatik. Det är mycket vanligt att den som drabbats avflackas känslomässigt. Däremot har de drabbade en intakt verklighetsuppfattning, så till vida att personerna inser att upplevelserna är inre upplevelser och inte verklighet"
Precis så är det för mig. Som att jag har förmågan att observera mitt egna jag, min identitet och mitt egna psyke. Och det är skrämmande. Så in i helvete skrämmande att jag mår illa.