Ingen bra dag
Det känns som att ingen förstår mig just nu. Jag försöker förklara hur jag egentligen känner men ingen tar det på allvar. Eller...psykologen säger att hon förstår min oro kring det men att jag ska försöka vara lugn då jag inte visar några "tecken".
Men vad för tecken? När det är som värst drar jag mig undan. Så hur ska personalen kunna veta? Och är det inte mina egna tankar som är det mest väsentliga? Jag skakar i panik om nätterna tills dess att jag somnar av utmattning. Om dagarna försöker jag sysselsätta mig hela tiden för att försöka slippa tänka. Såfort jag börjar tänka på vem jag är, hur jag hamnade här osv så kommer paniken och overklighetskänslan. Alltså som att jag är främmande för mitt egna jag. Och det som jag säger - det är verkligen så. Det går inte att jämföra med den typiska tonårskänslan "Jag är lite vilsen i mig själv vet inte riktigt vad jag vill" utan det ÄR så mycket, mycket värre. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara känslan mer än att man måste ta det som jag skriver bokstavligt. Att jag faktiskt känner mig förändrad. Att det känns som att hela världen är på riktigt förutom jag.
Det spelar liksom ingen roll hur många gånger läkarna säger att det hör till diagnosen Borderline. Jag är ändå rädd för att det ska slå runt i hjärnan vilken sekund som helst och ångesten jag känner kring det gör att jag ibland bara vill ge upp livet innan det går så långt. Innan jag inte klarar av att ta hand om mig själv och innan paniken blir värre. För blir det värre än vad det är nu så är det inte mycket att leva för.